Här har vi en äkta Riders-veteran som är en av de spelare som spelat flest matcher i den blåvita tröjan. Säsongen 2019-2020 blev hans sista, men det brinnande hockeyintresset lever vidare genom bland annat sin tränarroll i våra ungdomslag. Till vardags arbetar han som personlig assistent, utöver det umgås han med familjen och tränar i gymmet. Riders träffar Anders Asplund.  

Hur gammal var du när du började spela hockey? Vad var anledningen till att du började?

Jag kommer inte ihåg exakt, men jag tror att jag var runt åtta år. Jag började spela för att mina kompisar gjorde det. På den tiden spelade alla både fotboll och hockey, så det blev nog naturligt att man gjorde båda sakerna. Jag spelade även pingis och det tyckte jag var lite roligare, så jag slutade faktiskt med hockeyn under ett år. Sen började jag igen för att jag fick suget och tyckte att det var roligare ändå.

Vad minns du av hockeyträningarna och matcherna som barn?

Jag minns inte så mycket från när jag var liten, men jag vet att vi var många och att många var duktiga. Jag vet också att vi spelade direkt på storplan när vi började spela matcher. Det är en stor skillnad jämfört med nu när man börjar på mindre planer och sen trappar upp. Vi fick även tacklas direkt från början. När vi var runt 13-14 år tog de bort tacklingarna och då blev vi mycket bättre eftersom vi var sämre på det fysiska spelet. Då matchade vi plötsligt de andra lagen. 

Vem är din favoritspelare av de som burit Riderströjan och varför?

Första året när jag var med i A-laget fanns det en spelare som hette Tomas Sjölin. Han hade ingen bra skridskoåkning och han var inte elegant på isen, men han var ett odjur. Han gav allt hela tiden, var småtjurig på isen och glad i omklädningsrummet. Han gjorde allt för laget. Sådana spelare tycker jag om. Oavsett hur det går så kör man alltid för laget och alltid 100%. Det är en stor förebild för mig och borde vara för alla egentligen. Om jag ska jämföra honom och hans spelartyp med någon spelare idag skulle det vara Gabriel Landeskog i Colorado Avalanche. Även lite Peter Forsberg, fast Forsberg hade lite mer teknik. De spelartyperna. 

Du är en av de spelare som spelat flest matcher, mellan 300-400, i Riderströjan. Vad var det som gjorde att du fortsatte spela under så lång tid?

Det har givetvis varit för att det alltid varit skoj att spela. Det är väl det som varit motivationen. När det har varit sämre med folk har man även känt att man varit tvungen att spela för att det ska bli ett lag. Det har varit en kombination, men jag hade aldrig spelat om jag inte tyckte att det var roligt. Moroten har även varit att få träna mycket. Sen var det lite tufft när barnen var små att försöka kombinera hockeyn och familjelivet, men vi har fått mycket hjälp och jag har haft en förstående fru som är kvar hos mig än. Man har fått prioritera. Sen blev hockeyn ett gemensamt intresse i familjen och de har varit och tittat mycket på matcherna. 

Numera är du en av våra ungdomstränare, vad fick dig att välja tränarrollen?

Jag började som tränare redan innan jag slutade spela och det var framförallt för att båda mina barn började spela. Det var främst för att få vara med där och för att det är roligt att hjälpa till. Som tränare försöker jag, oavsett hur det går, få alla att alltid göra sitt yttersta. Även om det gått dåligt får man glömma det och försöka blicka framåt. Om det är något man inte har lyckats med får man försöka göra det bättre nästa gång. Det som är gjort är gjort. Jag kan tycka att man idag tyvärr fokuserar väldigt mycket på spelet framåt, men att man sen inte riktigt vill göra jobbet tillbaka. Vill man komma långt så behövs det att man gör jobbet i båda ändarna. 

Tre snabba:

Hemma eller ishallen? - Hemma

Visselpipan eller tavlan? - Tavlan

Spela för Riders eller träna Riders? - Spela för

Avslutningsvis, vilket är ditt bästa Ridersminne?

Det finns jättemånga minnen, men det som kommer upp är ett från början av min karriär. Då spelade vi i dåvarande division 4, nuvarande division 3, och gick upp till trean redan vid jul. Sen blev det en ny serie. Vi spelade en avgörande seriefinal borta mot Vita Hästen. (Tomas) Sjölin var givetvis med, det var Skövde-killar, en Ulricehamnskedja och Christer Lundqvist i mål. Det var stort eftersom han hade spelat några matcher i Brynäs. Det kom busslaster från stan upp till Norrköping och det var jättebra stämning med fullsatta läktare. Vi förlorade matchen med uddamålet har jag för mig. Hade vi vunnit hade vi fått kvala upp till division 2 (nuvarande division 1). Det var stort. Det jag också minns väldigt tydligt från matchen var den hätska stämningen i båset. Jag vet att vår käre Reijo Huusko fick en popcornpåse kastat på sig i båset från läktaren. Som många vet hade han ju humör, så han blev lite smått irriterad. En sådan som Huusko kommer man alltid komma ihåg, på ett gott sätt. Den matchen, och hela den säsongen egentligen, kommer jag ihåg som ett kärt minne.

-----

Många år har spenderats med hockey och fler lär det bli för denna hockeyälskare och Riders-veteran. Vi önskar Anders fortsatt stort lycka till med säsongen och en god jul!