Den sista personen i denna omgång av “Riders träffar” är en riktig hejare i ishallen när hon supportar sina tre hockeyspelande söner. Likt sina familjemedlemmar är hon lite av en tävlingsmänniska och en lagspelare, åtminstone när det handlar om vem som kan sälja mest i kiosken. Till vardags arbetar hon som sjuksköterska och om det någon gång finns tid över från jobbet och hockeyn, vilket det sällan gör, kör hon gärna slut på kroppen i gymmet. Riders träffar Pernilla Fränberg.
Hur blev du en del av Riders?
Min förstfödde son, nu 15 år, blev typ tvingad till skridskoskolan när han var fem år av min make, vars egna stora dröm var att få spela hockey när han var liten men inte fick för att utrustningen var för dyr och tidsåtgången var för stor. Vi gav det många försök, men min son tyckte inte att hockey var hans grej och tillslut fick pappan ge med sig. Vi packade ihop, åkte hem och väntade ett par veckor tills pappan fick en fantastisk idé: vi testar treåringen istället! Och gissa om pappan och treåringen var nöjda och belåtna? Treåringen var tydligen som gjord för skridskor och is. Han kunde liksom åka bara man ställde ner honom på isen. Det var så vårt hockeyliv startade. Ett par år senare kom den förstfödde på att hockey visst var hans grej och min yngsta son har ju liksom bara fått hänga med, så man kan säga att han är född och uppvuxen i ishallen.
Vad var din relation/känsla för hockey innan det? Har den alltid varit likadan eller har den ändrats?
Hockey har ju liksom alltid varit nåt coolt men något eget utövande eller ishallen i sig tilltalade mig inte. Kallt, fult och onda fötter var intrycken då. Ett måste på gympan en eller två gånger om året. När jag var liten skulle alla tjejer ha vita högklackade skridskor lurade min mamma i mig, så gissa om jag hatade att åka skridskor på gympan? Ända tills min lillebror växte till sig så att jag tillslut för första gången i mitt liv på gymnasiet fick åka i riktiga skridskor. Jag har ju insett med åren att tjejer inte alls behöver trycka ned fötterna i trånga, smala, högklackade isprinssesseskor. Livet är både lite lättare och enklare utan högklackat. I alla fall, att inse att treåringen hittat hem på isen trollade fram en betydligt mer positiv inställning till hockey och ishallar.
Vad tycker du är det bästa med att vara en hockeyförälder?
Listan är lång: förväntningar, regler, krav, livet, verktyg, medgångar, motgångar, andra föräldrar, gemenskap, långa och korta bilresor med ibland en enskild son där kvalitetstid och djupa samtal frodas i en annars ganska hektisk tillvaro. Det är ju rätt bra också att hockey mer eller mindre är det enda jag inte behöver tjata på dem för att få dem att utföra det. “Ställ in disken i diskmaskin, släng tvätten i tvättkorgen, häng upp jackan, packa dina gympakläder, skynda dig så du inte kommer försent till skolan, ät frukost…” - nej, inte en endaste gång under alla våra hockeyår har jag behövt tjata, fråga eller motivera någon av grabbarna till hockeyträning eller match. Deras hockeymotivation kommer inifrån och det är skönt att som mamma ibland få slippa att tjata och bara njuta.
Vem är din favoritspelare av de som burit Riderströjan och varför?
Ja, jag har inte hunnit skaffa mig en idol i A-laget eller liknande men jag kan ju helt klart säga att jag just nu har tre favoritspelare: en i A1, en annan i B1 och en i hockeyskolan. Alla heter Fränberg i efternamn.
Tre snabba:
Stå i kiosken eller sitta i sekretariatet? - Kiosken
Hemmamatch i Tidaholm eller bortamatch i Tidaholm? - Bortamatch i Tidaholm
Städa ishallen eller städa hemma? - Städa ishallen
Avslutningsvis, vilket är ditt bästa Ridersminne?
När det gått bra för grabbarna, när de själva känner sig nöjda med deras insats och när hela lagen lyser och smittar glädje och samhörighet. När de liksom strålar av självförverkligande. Förluster och motgångar är nyttiga för när de kämpar och när allt slit ibland ger resultat så uppskattas vinster ännu mer.
Men ibland upplever en hockeymamma själv lite självförverkligande vid sidan av grabbarnas lycka. En gång under en Blue Riders Cup var det ett långväga lag som skulle spela final. 45 minuter innan matchstart kom deras ledare till kioskluckan. På en härlig värmländska så berättade han att laget nästan gick på tomgång och var tvungna att käka innan matchen för att dagen blev längre än de tänkt sig. Han ville beställa 24 hamburgare och drickor till spelare och ledare som behövde vara klara samtidigt inom högst 15 minuter för att det skulle hinna sjunka ner något till matchstart. Jag kan ju tillägga att vi hade en liten intern prislös, men ack så prestigefylld, tävling om vilken grupp som sålde bäst under dagens olika kioskpass. Adrenalinet kickade igång i samma veva som jättebeställningen kom in och kioskköket förvandlades till “Kitchen Nightmare” fast med en positiv touch. Jag ropade vilt in förstärkning. Från att ha runt 6 burgare i ugnen, resterande i frysen, till att 15 minuter senare langa ut 24 fenomenalt kärlekstillagade och vackert uppdukade hamburgare med tillbehör och dryck. Det är nästan så jag får lyckotårar nu när jag tänker tillbaka på händelsen. Vilket teamwork. Alla i kiosklaget skötte sina positioner med fokus, peppade och fick varandra att växa och vilket resultat! Det är det hockey handlar om. Gissa vilka som vann den interna försäljningstävligen? Det kändes som att jag och kiosklaget kammade hem hela Blue Riders Cup där och då.
-----
Om hockeyintresset för familjen Fränberg håller i sig, vilket det troligtvis gör, lär vi få se mer av Pernilla och hennes hamburgarfärdigheter i Odenrinken snart igen. Vi önskar Pernilla en fortsatt fin start på 2024 och säger på återseende!
